Nu kommer äntligen min förlossningsberättelse för er som orkar läsa all denna text!
Har skrivit ihop detta under nätterna när jag suttit och gett lillan mat. :)



Jag vaknade vid 03.30 den 11 aug 2011. Gick upp på toa och märkte att en del av vattnet gick. Kändes som att det fortsatte att sippra vatten efteråt också. Kändes pirrigt att det hade börjat!

Tänkte att jag behövde sova så mycket som möjligt så jag gick och la mig igen utan att väcka sambon. Men värkarna satte igång ganska omgående och jag hann inte somna emellan dem. Så efter en timme så väckte jag älsklingen och sa att det hade börjat. Han satte sig rakt upp i sängen: "Va!? Har det börjat?!"
Haha, sötis! Jag sa att det var lugnt och vi låg kvar i sängen ett tag till. Vi började klocka värkarna med en app på min iphone. Värkarna kom med ca 6-7 min mellanrum.

Jag tänkte att det var nog bäst att försöka gå upp och äta frukost och packa det sista i väskorna. Så vi tog det lugnt. Sambon åt och jag försökte äta mellan värkarna. Gick inte så bra.

Vid kl 06 ringde vi in till BB i Lund. De frågade om värkarna kom regelbundet och om de var lika starka hela tiden. Jag hade ingen aning. Det var väl 5 min mellan varje kanske. Jag kunde inte riktigt avgöra. De sa att vi skulle ringa om det blev mer och annars åka in vid kl 08 så de kunde undersöka mig och se om vi skulle åka hem igen eller inte.

En halvtimme senare var det 3 min eller mindre mellan värkarna. Jag var nu tvungen att lägga mig i sängen vid varje värk för att klara av dem. Så vi ringde in igen. De sa att vi kunde komma in.

I bilen satt jag och blundade nästan hela tiden och andades igenom värkarna. Höll mig i handtaget ovanför dörren och pressade det vid värkarna.

När vi kom in till Lund så gick vi in och fick ett rum direkt. Jag gick dit mellan värkarna. Fick hjälp av personalen att ta av mig kläderna och ta på sjukhusrocken. Och sedan hjälp upp i sängen. Sambon var iväg och parkerade bilen. Jag tyckte det tog en evighet innan han kom tillbaka.

När vi kom in så var jag öppen 4 cm. Vi fick vara ensamma på rummet ganska mycket i början. Jag andades igenom värkarna som fortfarande kom med 3 min eller mindre mellan, vilket de fortsatte att göra under hela förlossningen! Ingen chans att vila. Åt någon chokladbit och drack massor av vatten och saft.

Efter ca 2h började jag att använda lustgasen. Den hjälpte hyfsat. Men efter hand fick de komma in och höja den. Ibland tyckte jag inte att lustgasen hjälpte så då andades jag enligt profylax-andning. Sambon var bredvid mig hela tiden. Uppmuntrade mig, berätta hur mycket det var kvar på värkarna, sa till att jag skulle ta djupa andetag i masken och när jag skulle sluta andas i masken mm. Jag var även tvungen att krama hans hand, mest tummen tydligen, under varje värk. Han fick knappt gå på toaletten ens! Haha!

Eftersom jag inte hann vila mellan värkarna så frågade de vid ett tillfälle om de skulle sätta in epidral. Jag var så fokuserad på andning och värkarna så jag svarade att jag inte visste. De hade sedan diskuterat det lite med min sambo och sagt att om de sätter in epidral så kan det ta längre tid, men samtidigt så skulle jag hunnit få vila. Men de bestämde att jag inte skulle ha den till slut.

Vid kl 12 så var jag öppen 10 cm! Wii tänkte jag, nu får jag börja krysta och det är snart över. Men nej. Lilla bebisen var ju inte helt nere i bäckenet än. Så jag fick byta ställning ett par gånger (aj inte skönt alls!) och det tog någon timme innan jag fick krysta. Men då var jag väldigt trött. De satte in dropp för att öka på värkarna men det hjälpte inte mycket.

Dessutom så kände jag ingen skillnad på förvärkarna och krystvärkarna så jag fick ingen extra push eller energi av dem.

Plötsligt så sa de att de var tvungna att använda sugklocka för både jag och bebisen var för trötta. Och så kom det in ca 10 personer i rummet. Två läkare skakade hand och presenterade sig. Jag brydde mig inte alls! Bara gör det ni ska tänkte jag så detta tar slut!

Jag fick inta ryggläge, det som kallas gyn-ställning. Den kvinnliga läkaren satte sugklockan. Fy f-n vad ont det gjorde! Usch! Och sedan tror jag att jag hade en värk där medan hon drog. Min sambo berättade i efterhand att den manlige läkaren hade sagt till den kvinnliga att hon nog hade råkat klämma något (mig!) i sugklockan så de fick sätta om den. Och efter det tog det nog 3 krystvärkar så kom lilla hjärtat ut! Men de värkarna var inte kul alls. Ingen lustgas, en barnmorska på varsin sida som tryckte mina ben bakåt, samtidigt som jag höll mig om låren och sambon tryckte mig i ryggen för att pressa så mycket som möjligt. Ont!! Och smärtan när bebisens huvud är på väg ut är hemsk! Fy! Det kallas för "ring of fire" av en anledning!

Men när snuttan väl plumsa ut så försvann all smärta! Sån känsla! Ett litet skrikande knyte som hamnade på min mage. Kärlek! Då var klockan 16:34.

Det tog några minuter för mig att klarna från all smärta mm och verkligen inse att hon var här! Sambon fick tårar i ögonen direkt när hon kom ut. Jag grät efter några minuter. Och sen grät jag lite senare också när allt liksom smält in.

Moderkakan kom ut med en enkel krystning sen och det kändes inte alls. Sambon klippte av navelsträngen på vår flicka och sen vägdes och mättes hon. Under tiden så blev jag sydd. Bedövningen de satte gjorde ganska ont. :( De sydde ett stygn på utsidan och sen en hel del invändigt.

När allt var klart fick jag upp lilla sötisen i famnen och fick börja amma. Hon var jätteduktig och hitta rätt och sög väldigt bra. :) En stund senare kom en ur personalen in med kaffe, mackor och cider i champagneglas. Och en liten svensk flagga! Underbart!